Vi påbörjade årets långsammaste bilfärd, försiktigt, försiktigt rulllade vi mot stan på isgatan. Klockan 22.30 kom vi fram till samma parkering som vi stått på några timmar innan och döm om vår förvåning när det är kvinnan i filmen som vi nyss tittat på som öppnar dörren! Världens bästa Marina som redan från början var precis så som man önskar att ens barnmorska ska vara under förlossningen. Vi fick ett rum och de satte CTG precis som på morgonen, enda skillnaden var bemötandet och att CTG:et nu visade tydliga värkar var tredje minut. Efter 20 minuter kommer Marina tillbaka och tittar på kurvan och ska sedan göra en undersökning. Det visar sig att jag är öppen 4,5-5 cm! Vi får stanna! Heja oss! bara till att svida om till landstingets skjorta och snygga nättrosor och börja installera oss på rummet. Vår viktigaste attiralj var nog den rosa pumpa cd-spelaren som vi lånat av treåriga Ängla. Nästa gång Marina kommer frågar hon om vi tänkt något speciellt angående smärtlindring, det hade vi inte och hon föreslår att jag börjar testa lustgasen. Vi försöker oss på lustgasen ett par gånger , men den luktar konstigt och jag är rädd för att kräkas. Halvvägs in i värkarna slänger jag munstycket och säger"det hjälper inte, jag måste gå istället" för att efter två steg säga "jo, det hjälpte visst, nu gör det ännu ondare!". När Marina kommer tillbaka visar hon hur man ska andas i masken och får mig att testa den under ett par hela värkar. När jag väl fått kläm på det blir lustgasen min bästa vän och jag hade ont i näsan hela veckan efter förlossningen för att jag pressat mustycket så hårt mot ansiktet, haha...
Vi fortsätter att ta oss igenom öppningsskedet, Magnus hjälper mig att komma ihåg att andas, masserar min rygg och löser korsord med mig. Att vi har musik på hjälper både mig och Magnus, Magnus för att han kan sjunga med och mig för att jag jag vet att det är dags att sluta andas i masken när musiken försvinner ur öronen... När jag är öppen 8 cm vill kroppen börja krysta men jag blir tillsagd att låta bli men att jag kan "ställa mig upp" med bröstet lutat mot ryggstödet i sängen och röra på höfterna för att underlätta de sista cm. Det gör jag och Magnus masserar min rygg, påminner mig om att "skaka rumpan" och börjar fundera över om jag verkligen ska andas i den där masken mer eller mindre hela tiden.... Det går fort att öppna de sista cm och när jag säger igen att "Jag måste få krysta, det kan inte vara naturligt att inte få krysta när det känns så här!" och Marina undersöker mig så visar det sig att jag är helt öppen och att kanterna är upplösta! Marina uttalar de förlösande orden att NU får jag krysta! Den känslan att äntligen få krysta går inte att beskriva,det var en sådan lättnad för kroppen.
Detta pågår ett litet tag och sedan är Marina och Eva på plats och nu stannar de, jag får lägga ig ner i sängen igen, Marina tar hål på hinnorna och vattnet går och de riktiga krystvärkarna sätter igång. Under ledning av Marina krystar jag för glatta livet, det kommer blod och säkert en del annat, jag försöker slappna av och bara lita på kroppen, precis som mamma har sagt :-). Snart säger de att de ser ett hårigt litet huvud skymta och vi blir erbjudna att känna, jag känner snabbt, Magnus avstår. 10 minuter senare, 2.57, hör vi ett slörpande ljud, igen av oss var beredd på att han skulle komma ut under den värken och det känns som om världen stannar upp. Sedan kommer det ett illvrål och värdens sötaste Kapten hålls upp! Efter en hel del tårar klipper Magnus navelsträngen och Knarris läggs på vid mitt bröst. Resten är orelevant. Vår Kapten Knarr har anlänt till tonerna av WEH, han har tio fingrar och tio tår och allt har gått bra. Vi meddelar nära och kära, kramas, skrattar äter, fördelsedagsfika och gråter en skvätt. Tre stygn blev det och lite svimmningskänningar men annars var vi mest trötta alla tre och det var skönt att få vila upp sig på lättvården ett par dagar innan vi åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar