Söndagen den 19 februari vaknade Vi efter ganska exakt 8 timmars sömn. Dagen innan hade vi haft Nisse, Tiina, Ian och Dennis här på mat och prat, det var så himla trevligt och Kapten knarr deltog flitigt i samtalet med sparkar och puffar inne i magen :-). Under dagen hade det druckits hallonbladste och gåtts raska promenader som påstås kunna få förlossningen att sätta igång.
När vi som sagt vaknade dagen därpå så sipprade det en mjölkvit vätska. Jag väckte mannen och vi funderade över om det kanske skulle kunna va vattnet som sipprade ut? Vi hoppades väl på det men trodde det knappast, efter samtal med Förlossningen så blev det i alla fall en tur in dit. Redan vid deras port började allt krångla, dörren fungerade inte och vi fick stå utanför och vänta läge och väl innan det kom ner en personal och öppnade. Sedan började den eviga väntan, väntan på barnmorskan, väntan på att CTG:et sklle vara klart, väntan på att en läkare skulle titta på CTG-kurvan (som visade NADA, inte ens en liten ryckning i livmodern, så stilla som Knarr var då har han inte varit varken förr eller senare...) väntan på undersökning och ultraljud. Flera timmar enare lämnade vi förlossningen, lite besvikna och mycket trötta på personalen som inte alls var speciellt trevliga under denna eviga väntan. Det hade känts lite bättre när vi fick veta att vi skulle få göra ett ultraljud för att kolla hinnorna, äntligen skulle vi ju få se vår lille Kapten igen, men det visade sig att det var omöjligt att se nåt vettigt, han var så ihopkorvad så jag hade inte kunnat skilja ett arm från ett ben...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar